Författare: Lauren Oliver
Ântal sidor: 466 (Inbunden)
Utgivning: Bonnier Carlsen, 2012 Tack för recensionsexemplar!
Serie: Delirium #1/3

Kärlek är en sjukdom.
Lena är den duktiga flickan som alltid följt alla regler och normer. Hon lever i ett dystopiskt samhälle där regeringen kontrollerar allt. Kärlek har offentliggjorts som en sjukdom och alla blir botade mot den, för att kunna bli lyckliga. Slippa den dödsfarliga sjukdomen som tagit så många människors liv och fört med sig så mycket förtvivlan.
Lena har alltid sett fram emot behandlingen, litat på regeringen och varit livrädd för att bli smittad av sjukdomen. Plötsligt så förändras allt.

Vilka kan man egentligen lita på i samhället där allt byggs på rädsla och udanflykt? Och vad är egentligen lycka? Är det som regeringen påstår, att man ska bota kärleken, utplåna den, bli ihopparad med den som passar dig bäst och sedan leva ett sunt och.. Lyckligt liv?

---

Det här är en sådan där bok där jag har lite svårt för att reda ut vad jag faktiskt tycker om den. Hade rätt höga förväntningar på den, tyckte om konceptet och det dystopiska samhället. Fick många gånger när jag läste den flashbacks, från när jag läste Matchad, och boken i helhet var väldigt lik den, tyckte jag. Samtidigt som de är väldigt olika.

Karaktärsmässigt var jag väldigt skeptisk över Lena i början. Hon var en sådär huvudkaraktär, samtidigt som hon var den intelligenta flickan så var jag väldigt skeptisk över mycket av det hon gjorde, men hon växte i alla fall under bokens gång, och numera tycker jag väl att hon är en acceptabel huvudkaraktär. 

Annars var Hana, Gracie och Alex karaktärer som jag tyckte om, av deras mer rebelliska (eller kan man säga så om Gracie), vågade karaktärsdrag. Den sistnämnde, Alex, var kanske lite stereotypisk killkaraktär och jag kände att det blev lite av den där orealistiska, plötsliga kärleken som jag förmodligen påpekat att jag inte tycker särskilt mycket om i tidigare recensioner.

Tyckte att den var spännande, hade sina mindre spännande delar, men det var inget som gjorde att man tappade intresset. Slutet var, enligt mig, en total mind-blow. Väldigt förvånande, och ja väckte många känslow. En definitvit läsvärd bok!

Första mening: Det är sextiofyra år sedan presidenten och Konsortiet fastställde att kärlek är en sjukdom, och fyrtiotre år sedan forskarna lyckades framställa ett fungerande botemedel.

Någon annanstans.

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Antal sidor: 634 (kartonage)

Utgivning: Rabén&Sjögren, 2012 Tack för recensionsexemplar!

Serie: Engelsforstrilogin #2/3

Kan förekomma spoilers för de som inte läst första delen!
Varning för lång recension... 

Hettan skruvas upp i Engelsfors.

De uytvalda ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntant på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse. Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de  döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan.

---

Och så har jag äntligen läst den. Och vad tycker jag? Jag är absolut inte besviken. Har så otroligt många tankar om den här fantastiska uppföljaren att det förmodligen kommer bli en väldigt lång recension, och har egentligen ingen aning om vart jag ska börja. 

Då börjar vi med spänningen. Jag blev positivt överraskad över spänningen i början, redan efter 7 sidor tyckte jag att de spännande inslagen började smyga sig in. Det blev visserligen en aningen segt i mitten, men jag tror att just den segheten, de sakerna som hände där, behövdes för att bygga upp boken helt enkelt. Lite synd måste jag ju säga att det var, att jag nästan hela tiden fattade vad som låg skumt till, så kan inte säga att hotet kom från ett helt annat håll än man förutspått.
Men, slutet höjde upp det hela igen, de sista 100 - 150 sidorna kan beskrivas kort såhär: Otroliga. Så mycket mer om dem kan jag inte skriva, utan att spoila. Men ruggigt spännande!

Över till de så starkt uppmärksammade karaktärerna då! Tycker definitivt att de förtjänar all uppmärksahet de har fått, för karaktärerna är nog det bästa med böckerna. Att de är så olika, men samtidigt sluts samman och bryr sig om varandra på ett alldeles speciellt sätt. Alla karaktärerna är unika på sina egna vis, och det gör det lätt för en att känna igen sig i någon. Tycker väldigt mycket om att man får läsa från allas perspektiv, och att deras gemenskap uppmärksammas ytterligare!

Jag fortsätter känna igen mig mest i Minoo, tror jag. Jag kan inte riktigt säga att hon sjönk i mina ögon, men hon växte inte heller som karaktär. Stannade kvar på sin gamla position, så att säga.
Däremot de andra karaktärerna har definitivt växt. Anna-Karin störde jag mig otroligt mycket på i första boken, men nu kan jag sympatisera för henne. Hon har absolut växt som karaktär, och det är som vanligt något jag tycker om- karaktärsutveckling!

Ida var en annan karaktär som jag inte tyckte om- alls. Speciellt i början var det bokstavligen talat en plåga att följa hennes berättarröst, men hon utvecklades, försökte verkligen bli en bättre människa. I slutet, allra sista slutet, var hon stark och ja... Ni får läsa!

Sedan har vi Linnéa, som jag varit extremt nyfiken på genom nästan hela boken, och det var jättekul att få höra mer av hennes röst i Eld. Hon är verkligen en väldigt intressant karaktär, kombinerat med krafterna så är hela hon en aningen mystisk, och modig. 
Även Vanessa har växt, och det känns som om hon har lättare för att stå på sig nu. Hon är självsäker, cool och har brutit sig ur den där delen av henne som fortfarande styrdes av något slags grupptryck. 
Linnea och Vanessa är nog mina favoriter!

Och sedan, en sista liten sak innan jag avslutar denna långa recension med en sammanfattning: Ojojoj, vilken cliffhanger! Nyckeln kan inte komma ut snabbt nog...

Sammanfattningsvis så är det alltså en otrolig bok med återigen fantastiska karaktärer! Slutet är ruggigt spännande och otroligt bra. 

Första mening: Solljuset sköljer in genom rummets höga fönster och blottlägger varje gammal smutsfläck på de vita vävtapeterna.

Författare: Lina Arvidsson

Antal sidor: 317 (danskt band)

Utgivning: Gilla böcker, 2012 Tack för recensionsexemplar!

"Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Don't call me that. Jag står inte för det. Det är inte jag som fick vara med och bestämma. Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt."

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls som Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

---

Till att börja med var boken inte alls bra, om jag ska vara ärlig. Språket var alldeles för klychigt tonårsaktigt (...'men jag hatar det namnet, okej? Don't call me that.' och 'Mia bor in the middle of nowhere' ... 'och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per' är väl exempel nog?).

Jag hade hoppats på ett språk som inte var akademiskt men ändå underbart. Lite besvikelse på den fronten. När jag sedan började vänja mig lite smått blev det bättre, och boken blev, rent allmänt, även bättre mot slutet, man kan säga att det räddade boken från att bli en total katastrof i alla fall, de positiva delarna!

Även karaktärerna var väldigt klychiga 14-åringar. Kanske för mycket. Var det meningen att man skulle känna igen sig i karaktärerna? I så fall kan jag inte säga att det stämde in på mig. De var bara överdrivna. Det är ju helt sjukt hur Mirjam beter sig, och det kändes bara otroligt orealistiskt, de 'killar' hon tydligen kände sig dragen till. Nej, nej och återigen nej.

Sedan tycker jag ändå att författaren ska ha cred för en sak, som jag tyckte mycket om. Nämligen hur hon beskrev vissa saker som är vanligt förekommande i vardagen. Saker som man inte tänkt på, eller i alla fall inte satt ord på, av olika skäl (speciellt en sak fångade min uppmärksamhet, men tror inte det är så... uppskattat att skriva om det på bloggen, haha), har hon alltså beskrivit som om det är den naturligaste i världen. För mig handlar det delvis om saker som jag själv trott att jag varit ensam om att grubblat över.

Första mening: Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.